ΝΕΚΡΟΣ ΓΙΑ ΤΟΝ ΚΟΣΜΟ: Φεβρουαρίου 2015

Σάββατο 28 Φεβρουαρίου 2015

Το θαύμα των κολλύβων & η Κυριακή της Ορθοδοξίας (α΄ Κυριακή της Μεγάλης Σαρακοστής)

Το διά κολλύβων θαύμα του αγίου Θεοδώρου του Τήρωνος (α΄ Σάββατο της Μεγάλης Σαρακοστής)

Εσπερινός

Όταν έγινε αυτοκράτορας ο Ιουλιανός ο Παραβάτης (361-363) θέλησε να επαναφέρει τη θρησκεία των ειδώλων. Στο σύντομο διάστημα της βασιλείας του ξανάρχισαν οι διώξεις κατά των Χριστιανών. Ο Ιουλιανός γνώριζε πολύ καλά τα ήθη των Χριστιανών και ότι αυτοί την πρώτη εβδομάδα της Μεγάλης Τεσσαρακοστής τηρούν αυστηρή νηστεία. Θέλησε, λοιπόν, να τους μιάνει με ειδωλολατρικές θυσίες.

Έβαλε σ' εφαρμογή ένα σατανικό σχέδιο και κάλεσε τον έπαρχο της Κωνσταντινούπολης για να τον βοηθήσει. Του ζήτησε να εξαφανίσει όλα τα τρόφιμα και να παραμείνουν μόνο εκείνα που θα ήταν ραντισμένα με το αίμα των θυσιών που έγιναν προς τιμή των ειδώλων (ειδωλόθυτα). Με αυτό το τρόπο οι Χριστιανοί ή θα αναγκάζονταν να αγοράσουν αυτά τα τρόφιμα ή θα πέθαιναν από την πείνα…

Ο έπαρχος έθεσε αμέσως σε εφαρμογή το σχέδιο του Ιουλιανού και αποσύρθηκαν από την αγορά της Κωνσταντινούπολης όλα τα τρόφιμα και παραμείναν μόνο τα ειδωλόθυτα. Προς στιγμή φάνηκε να νικά ο Ιουλιανός. Ο Θεός, όμως δεν εγκατέλειψε το λαό Του. Έστειλε το Μεγαλομάρτυρά Του Θεόδωρο τον Τήρωνα (μαρτύρησε στις 17 Φεβρουαρίου 306/07), για να προστατεύσει τους πιστούς.
Ο Άγιος εμφανίστηκε στον Πατριάρχη Ευδόξιο (360-369) και του απεκάλυψε το σχέδιο του Ιουλιανού με τα εξής λόγια: «Σήκω γρήγορα, Πατριάρχη, συγκέντρωσε το Χριστεπώνυμο πλήρωμα και διαφύλαξε το από τον μολυσμό των ειδώλων, δίνοντάς του τη συμβουλή να μην αγοράσει κανείς από τα τρόφιμα που υπάρχουν στην αγορά».
Ο Πατριάρχης απορώντας είπε προς τον Μεγαλομάρτυρα: «Πώς είναι δυνατόν, Κύριέ μου, να γίνει αυτό; Διότι οι μεν πλούσιοι μπορεί να το εφαρμόσουν, γιατί έχουν τρόφιμα στις αποθήκες τους, οι φτωχοί όμως, οι οποίοι δεν θα έχουν ούτε μιας μέρας τρόφιμα, τι θα κάνετε μπροστά σ” αυτή την ανάγκη;».
Ο Άγιος του απάντησε: «Να τους προσφέρεις κόλλυβα, για να καλύψεις την ανάγκη τους».
Επειδή ο Πατριάρχης άκουγε για πρώτη φορά για τα κόλλυβα, τον ρώτησε με απορία: «Τι είναι αυτά τα κόλλυβα, δεν τα γνωρίζω;». Ο μεγαλομάρτυρας τότε του αποκρίθηκε: «Είναι σιτάρι. Να το βράσεις και να το μοιράσεις στους Χριστιανούς».
Και για να φανερώσει ο Άγιος τον τόπο τιμής του, πρόσθεσε: «Αυτό το βρασμένο σιτάρι στα Ευχάϊτα συνηθίζουμε να το λέμε κόλλυβα. Κάνε, λοιπόν, έτσι και σώσε το ποίμνιο του Χριστού από το μιασμό».
Λέει ο Πατριάρχης προς τον Άγιο: «Ποιος είσαι εσύ Κύριε μου, που φροντίζεις με τόση αγάπη και ευσπλαχνία για τη σωτηρία μας;».
Και ο Μεγαλομάρτυρας του αποκρίθηκε: «Εγώ είμαι ο Μάρτυρας του Χριστού Θεόδωρος ο Τήρων και με έστειλε για βοήθειά σας».

Με αυτά τα λόγια ο Άγιος εξαφανίστηκε. Ο Πατριάρχης τότε σηκώθηκε με θαυμασμό και συγκέντρωσε το λαό του Θεού και του απεκάλυψε την εμφάνιση και τη βοήθεια του Μεγαλομάρτυρος.
Συγχρόνως εφάρμοσε τη συμβουλή του Αγίου, έβρασε σιτάρι και το μοίρασε στο λαό και προστάτευσε έτσι το ποίμνιο του Χριστού.
Ξημέρωσε Σάββατο και στην αγορά της Κωνσταντινούπολης, αν και τελείωνε η εβδομάδα, κανένας Χριστιανός δεν πήγε. Χάρη στην εμφάνιση του Αγίου το σατανικό σχέδιο του Ιουλιανού απέτυχε οικτρά, γιατί κανένας Χριστιανός δεν αγόρασε από τα ειδωλόθυτα.
Γι' αυτό και οι Χριστιανοί ύμνησαν και δοξολόγησαν το Θεό και το Μεγαλομάρτυρά του Θεόδωρο και για χάρη του καθιέρωσαν λαμπρή εορτή.
Έτσι καθιερώθηκε, από τα μέσα περίπου του τετάρτου αιώνα, το πρώτο Σάββατο των Νηστειών της Μεγάλης Τεσσαρακοστής η Εκκλησία μας να τιμά το θαύμα διά κολλύβων του Αγίου Θεοδώρου του Τήρωνος.

Για την Κυριακή της Ορθοδοξίας (αφιερωμένη στη νίκη κατά της Εικονομαχίας, δηλ. τον οριστικό τερματισμό της με τη Σύνοδο του 843 μ.Χ.) δείτε το αφιέρωμά μας Μήπως είχαν δίκιο οι Εικονομάχοι;
Και: Η άφθαρτη αυτοκράτειρα (η αγία Θεοδώρα & το τέλος της Εικονομαχίας)

Δείτε επίσης:

Ιωάννη Τσέντου, Ιουλιανός ο Παραβάτης
7 Κυριακές (οι Κυριακές της Μ. Σαρακοστής - ώς το Πάσχα - και τι γιορτάζουμε κάθε μία απ' αυτές)
Μεγάλη Σαρακοστή: να μην ξεχάσω...
Τα Σάββατα της Μεγάλης Σαρακοστής
Η Ορθοδοξία, μια απορία και η αποστολή μας

Άγιοι που γιορτάζουν στις 28 Φεβρουαρίου:

Όσιος Βασίλειος ο Ομολογητής
Όσιος Κασσιανός ο Ρωμαίος (κανονικά γιορτάζει 29 Φεβρουαρίου, αλλά όταν ο Φεβρ. έχει 28 μέρες, τιμάται στις 28)
Αγία Κυράννα η Νεομάρτυς
Άγιος Προτέριος ο Ιερομάρτυρας Αρχιεπίσκοπος Αλεξανδρείας
Όσιος Βάρσος Επίσκοπος Δαμασκού
Άγιος Αβρίκιος ο Μάρτυρας
Άγιος Νέστωρ ο Μάρτυρας
Οσίες Μαράνα και Κύρα
Άγιοι Έξι Μάρτυρες εξ Αιγύπτου
Άγιος Ιωνάς ο Λέριος
Άγιος Γεώργιος ο Ομολογητής Επίσκοπος Δεφέλτου
Άγιοι Νυμφάς και Εύβουλος οι Απόστολοι
Άγιοι Μακάριος, Ρουφίνος, Ιούστος και Θεόφιλος οι Μάρτυρες
Άγιοι Καιράλιος, Πουπούλιος, Γάιος και Σεραπίων οι Μάρτυρες
Όσιος Γερμανός εκ Ρουμανίας
Άγιοι Τεσσαράκοντα Χιλιάδες Μάρτυρες
Άγιος Νικόλαος του Πσκωφ
Όσιος Μελέτιος Επίσκοπος Χαρκώβ
Μνήμη Μεγάλου Σεισμού
Άγιος Αρσένιος Μητροπολίτης Ροστώβ

Άγιος Νικόλαος του Πσκώβ ο διά Χριστόν σαλός (& ο Τσάρος Ιβάν ο Τρομερός)

Διακόνημα

Ο Άγιος Νικόλαος του Πσκώβ, ο διά Χριστόν σαλός, κατοικούσε στην πόλη Πσκώβ του Νόβγκοροντ, όπου περιφερόταν στους δρόμους φορώντας κουρέλια, γινόμενος αντικείμενο εμπαιγμών από τους περαστικούς και τα παιδιά.

Οι άνθρωποι τον αποκαλούσαν περιπαικτικά «Μικούλα Σβιάτ», δηλαδή Νικόλας ο Άγιος και πίστευαν ότι ήταν ένας τσαρλατάνος θαυματοποιός ή μάγος, ενώ άλλοι τον ευλαβούνταν.

Στις 20 Φεβρουάριου του 1570 μ.Χ. ο Τσάρος Ιβάν ο Τρομερός πέρασε από το Πσκώβ.

Όλοι κυριεύτηκαν από πανικό, καθότι ο ηγεμόνας τους ήταν γνωστός για τις λεηλασίες που έκανε, ειδικά στους ναούς ("Ν": περισσότερο τρομερός ήταν επειδή μπορούσε να αφανίσει μια ολόκληρη πόλη λόγω μιας έμμονης ιδέας - αποκορύφωμα η σφαγή στο Νόβγκοροντ αυτή τη χρονιά, το 1570, μετά την οποία πέρασε από το Πσκωφ - περισσότερα για τον Ιβάν Δ΄ εδώ).

Ήταν η Γ΄ Κυριακή των Νηστειών της Μεγάλης Σαρακοστής και ο Τσάρος έμπαινε επιβλητικός στην πόλη με τη συνοδεία του. Τότε ο Νικόλαος καβαλώντας το μπαστούνι του, όπως ένα παιδί που μιμείται κάποιον καβαλάρη, εμφανίστηκε και άρχισε να φωνάζει, «Ιβανούσκα, Ιβανούσκα.

Image result for αγιος νικολαος σαλος ιβαν τρομερος

Εικ. από εδώ

Είναι καλύτερα να φας το ψωμί και το αλάτι παρά να πίνεις ανθρώπινο αίμα». Ο Τσάρος έδωσε αμέσως εντολή να τον συλλάβουν, αλλά αυτός τρέχοντας ξέφυγε.

Στη συνέχεια ο Ιβάν παρέστη στη Θεία Λειτουργία και ακολούθως παρακάθισε σε γεύμα που του πρόσφεραν. Τρώγοντας εξέφρασε την επιθυμία να γνωρίσει το Νικόλαο το σαλό, τον οποίο είχε ακουστά. Προς μεγάλη του έκπληξη είδε τον ίδιο άνθρωπο που συνάντησε προηγουμένως, να του φέρνει ένα κομμάτι ωμό κρέας προτρέποντάς τον να το φάει. «Είμαι χριστιανός και δεν τρώω κρέας τη Σαρακοστή», του απάντησε, για να συνεχίσει ο Νικόλαος: «Αλλά πίνεις όμως το αίμα των χριστιανών. Εξαφανίσου από ’δώ, ξένε. Αν καθυστερήσεις δεν θα ξέρεις πως να φύγεις».

Πριν καλά καλά τελειώσει τη φράση του, μπήκε μέσα ο ιπποκόμος του Τσάρου για να του ανακοινώσει ότι ψόφησε το άλογό του. Ο Ιβάν φοβισμένος εγκατέλειψε αμέσως την πόλη.

Στις 28 Φεβρουάριου 1576 μ.Χ. ο Νικόλαος άφησε την τελευταία του πνοή στους δρόμους του Πσκώβ, δίπλα από το καμπαναριό του ναού της Αγίας Τριάδας, όπου συνήθιζε να κοιμάται. Ενταφιάστηκε στην κρύπτη κάτω από τον καθεδρικό ναό της πόλης.

Έκτοτε είναι ο πολιούχος άγιος του Πσκώβ. Κατά τη διάρκεια της Πολωνικής εισβολής του 1581 μ.Χ. πολλοί κάτοικοι του Πσκώβ είδαν τον άγιο σε όραμα να ικετεύει την Παναγία να παρέμβει στο Χριστό για να σώσει τους κατοίκους, πράγμα που έγινε, και οι Πολωνοί πέρασαν από την πόλη αναίμακτα.

Φωτογραφίες: uspenie.paskha.ru/

Πηγή: Παρά την Λίμνην, Μηνιαία έκδοση Εκκλησία Αγίου Δημητρίου Παραλιμνίου, Κύπρου, Περίοδος Γ΄, Έτος ΚΓ΄, αρ.2, Φεβρουάριος 2013

Δείτε επίσης:

Τι είναι οι διά Χριστόν σαλοί

Ενότητα για τους σαλούς στο ιστολόγιό μας

Ο άγιος Φίλιππος της Μόσχας, που αντιστάθηκε στον Ιβάν τον Τρομερό, και η ταινία "Ο Τσάρος"

Άγιοι - Πατέρες - Γέροντες

Άγιοι στις 28 Φεβρουαρίου

Den Ortodoxa Kyrkan i Sverige

Αφιέρωμα στην Ορθόδοξη Εκκλησία της Σουηδίας (στα σουηδικά). Αν έχεις φίλους Σουηδούς, είτε μέσω η/υ είτε επειδή ζεις στη Σουηδία, μπορείς να το μοιραστείς μαζί τους. Ίσως είναι το καλύτερο δώρο που μπορείς να τους κάνεις.

Ortodoxa Kyrkan i Sverige

Kristi Uppståndelse Ortodoxa församling

Liturgi i Slottskyrkan

Församlingar

Finska ortodoxa församlingen i Sverige

Heliga Annas ortodoxa församling

Kristi förklarings ortodoxa församling, Överkalix

Kristi förklarings ortodoxa församling, Stockholm

Kristi uppståndelses ortodoxa församling

Kyrksajten

Kyrktorget

Antiokensk-ortodoxa församlingen i Stockholm

Rumänsk-ortodoxa församlingen i Borås

Rumänsk-ortodoxa församlingen i Göteborg

Rumänsk-ortodoxa församlingen i Jönköping

Rumänsk-ortodoxa församlingen i Sölvesborg

Rumänsk-ortodoxa församlingen i Stockholm

Ryska ortodoxa församlingen i Sverige

Serbisk-ortodoxa församlingen i Göteborg

Serbisk-ortodoxa församlingen i Halmstad

Serbisk-ortodoxa församlingen i Helsingborg

Serbisk-ortodoxa församlingen i Malmö

Serbisk-ortodoxa församlingen i Stockholm

Serbisk-ortodoxa klostret i Olofström

Gudstjänstkungörelser

Ortodox Lund

Ortodox Stockholm

Ortodox Uppsala

SVENSKA ORTODOXA HELGON

http://www.kristiuppstandelse.se/category/svenska-helgon/

Helige Ansgar, Nordens Apostel

Idag den 3:e februari firar Kyrkan den helige Ansgar (801-865), Nordens Apostel. Han var munk, missionär, predikant och ärkebisop av Hamburg-Bremen, ett av de nordligaste stiften under den tid då bl.a. Sverige började kristnas.
Den helige Ansgar tillhörde klostret Corvey i Westfalen. Han är den förste till namnet kände missionär som kommit till det område som idag är Sverige. Vid Karl den Stores död inleddes en intensiv missionstid i norra Europa av hans son Ludvig den Fromme. Ansgar ingick i en skara som först reste med den nykristne danske kungen Harald tillbaka till Danmark för att sprida evangeliet där. Detta var år 826. Året därpå fördrevs Harald igen, och missionen förlorade sitt politiska stöd. Autbert insjuknade och dog så småningom, och Ansgar for tillbaka till Korvey 829 utan att missionen hade fått fäste.
Samma år kom sändebud från Sverige till kejsar Ludvig den Fromme och bad om missionärer: ”Landet var redo att ta emot den nya läran”, sade man, ”och dess konung var vänligt inställd.” Efter att ha rådgjort med Ansgars abbot skickade kejsaren Ansgar till Sverige år 830. Missionen riktades in på staden Birka där kung Björn tog emot missionärerna. Man lyckades omvända en del människor i staden och en kyrka uppfördes på den omvände hövitsmannen Hergeirs mark.
Ansgar reste år 831 tillbaka till Korvey och rapporterade om sin framgång. Från stiftet i Hamburg utnämndes en Simon till missionsbiskop över Sverige. Han reste tillsammans med sin släkting Nithard till Birka för att fortsätta missionen, men snart bröt en våldsam hedninsk reaktion ut mot dem. Simon fördrevs, kyrkan man byggt revs, och Nithard led martyrdöden, den förste kända martyren i vårt land.
Den kristna missionen låg nere i Sverige under 20 år, tills Ansgar, nu ärkebiskop av Hamburg-Bremen, beslutade sig att företa en resa dit igen. Stämningen var förvisso hätsk mot den nya läran, men Ansgars diplomatiska färdigheter gjorde att man fick tillstånd att predika och döpa. Efter en tid i Birka for Ansgar tillbaka till sitt stift där han dog i frid den 3:e Februari år 865. Denna dag firas av både Ortodoxa och romerska katoliker till hans minne.
Även om de flesta historiker är överrens om att Ansgars mission inte burit någon bestående frukt är det ändå intressant att se honom och hans missionärers pionjärverksamhet i det hedniska Sverige. Den helige Ansgar är den förste till namnet kände missionären med mål att kristna folket i det sm idag heter Sverige. Hans arbete bar liten frukt, men det frö han sådde kunde sedan odlas och växa till genom män som Sigfrid av Växjö, Eskil av Tuna och David av Munktorp m.fl.
Om den helige Ansgar diktar den katolske biskopen Nikolaus Hermansson av Linköping (död 1391):

Under vantrons tunga band

vilar ännu Sveriges land,

landet ytterst uti Nord.

Men till denna hednatrakt

har den bäste fader bragt

frälsningens och nådens ord.

Den Helige Eskil av Tuna

Den helige Eskil av Tuna,
kalkmålning i Överselö kyrka.

Idag den 11:e juni firar Kyrkan minnet av den helige Eskil av Tuna, Södermanlands apostel (död runt år 1080). Eskil var en av de många missionärer som kom till Sverige och Norden från England i mitten av 1000-talet. Han var munk och blev vigd till biskop för att kunna grunda kyrkor och församlingar med den fulla auktoritet som biskopen ägde – vi får komma ihåg att detta var långt innan flygplanens och internets tid, det var inte så enkelt att ”flyga in” en biskop när det begav sig. Det var vanligt att missionärer vigdes till biskopar inför sitt uppdrag.
Vi har mycket få källor om Eskils levnad, men biskop Brynolf Alogotsson († 1317) lät författa en levnadsskildring som äger viss verklighetsgrund. I den får vi veta att biskop Eskil var av Engelsk börd och att han framför allt var verksam i Södermanland under Inge den äldres regering. Kung Inge blev kristen under den helige Eskils mission, men fördrivs av sina hedniska undersåtar då han vägrade upprätthålla riksblotet vid tinget i Gamla Uppsala. Istället tar sig svearna Blot-Sven till kung, som fått sitt epitet just därav att han gick med på att blota och så upprätthålla den gamla hedniska traditionen.

Kung Inge trampar på den ihopkrupne Blot-Sven.

Då Blot-Sven anordnade en stor hednisk offerfest i Strängnäs till asarnas ära begav sig den helige Eskil dit för att predika omvändelsen för de församlade hedningarna. Under det att helgonet predikar grips hedningarna av raseri och stenar honom, och på så vis får han lida martyrdöden. På avbildningar och ikoner av honom håller han tre stenar i sin hand vilket påminner om hur han blev martyr. Hans kropp begravdes i Tuna (senare Eskilstuna) av martyrens vänner. Kung Inge återvänder emellertid senare och störtar Blot-Sven. Därmed intar kristendomen också området för gott.
Den helige Eskils dödsdag firades den 11:e juni. Då denna dag var ägnad åt aposteln Barnabas flyttades Biskopsmartyren Eskils festdag till den 12:e juni i det katolska Sverige. Denna dag bär fortfarande hans namn. Man kom också att fira skrinläggningen av hans reliker i Eskilstuna den 6:e Oktober.

Den helige Sigfrid av Växjö:

Idag, den 15:e februari, firar vi minnet av ett av Sveriges viktigaste helgon, den helige Sigfrid av Växjö. Sigfrid levde på 1000-talet, och dog runt år 1045. Han var troligen av anglosaxiskt eller nordiskt påbrå, och sändes som missionär till bl.a. Sverige, från England där han var munk. Till Sverige kom han med tre andra munkbröder (enligt Sigfridslegenden bar de namnen Unaman, Sunaman och Vinaman). Sigfrid fortsatte det kristningsverk som många arbetat med före honom. Bland hans företrädare kan hl. Ansgar, hl. Unni och biskop Turgot nämnas, tillsammans med flera anonyma munkar. Sigfrid skiljer sig från sina föregångare i det att hans arbete i Sverige gav betydligt mer bestående frukt i form av församlingar och stift som upprättats och bibehållits. Sigfrids gärning var till större delen förlagd i Småland, samt i Västergötland, där Skara stift kom att växa fram under hans ledning. Sveriges första kristna konung, Olof Skötkonung, lär ha döpts av Sigfrid. Samme konung gav olika gårdar till kyrkan, sk. ”skötningar,” för dess verksamhet, varför han fick namnet ”Skötkonung.” Genom dessa gåvor möjliggjorde kung Olof att kristingsverket kunde fortsätta på säkrare grunder.
Sigfrid omvände många hedningar till kristendomen och döpte dem. Flera källor runt om i Västergötland bär hans namn, och i dem ska han ha döpt de som omvänt sig (t.ex. i Husaby – som också hade den första biskopskyrkan i Västergötland, Norra Lundby, Utvängstorp och Sätene). Där stannade han också under lång tid och etablerade stiftet ytterligare. Så småningom nåddes han av nyheten att hans tre landsmän och medbröder lidit martyrdöden i Småland, där de stannat för att missionera. Han återvände dit och fortsatte det arbete de påbörjat. De hade bl.a. upprättat en kristen församling i Växjö, och byggt en kyrka där.
Unamans, Sunamans och Vinamans mördare hade, enligt legenderna, låtit halshugga dem och lagt huvudena i ett kar tillsammans med en tung sten, och släng karet i Helgasjön. När Sigfrid anlände till Värend och Växjö bad han till Gud att han skulle finna sina vänner martyrernas tre huvuden. En natt gick han ensam i skogen, och över sjön såg han då tre ljuslågor som svävade mot stranden. Nyfiken tog han av sig skorna och vadade ut till ljusen. Under ljuslågorna såg han karet med martyrerna huvuden i, flytandes på sjöns yta. Sigfrid skrinlade huvudena i kyrkan i Växjö. När man sedan avbildade den helige Sigfrid ses han ofta med karet i famnen, och de tre huvudena i det. Olof Skötkonung, som hört om de tre martyrernas död, anlände snart till Växjö för att utfärda dödstraff för mördarna, men hindrades i sitt verk av Sigfrid som bad honom vara barmhärtig. I stället fick mördare dryga böter. Böterna användes till att bygga upp stiftet i Småland, där Sigfrid fortsatte sitt missionsverk. Sigfrid dog i Växjö den 15:e Februari, och där kom han snabbt att vördas som helgon. Där förvarades också hans reliker. Sigfrid blev populär i hela Sverige, och han räknas som ett av Sveriges skyddshelgon.

Heliga Anna av Novgorod (Ingegerd Olofsdotter)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Hl. Anna - Ikon fra den ortodokse kirken i Eskilstuna i Sverige

Ingegerd Olofsdotter, född omkring år 1000, död 10 februari 1050, var en svensk prinsessa, dotter till kung Olof Skötkonung av Sverige och hans maka Estrid, en obodritisk furstedotter. I öst var hon även känd under namnet Irina av Novgorod, storfurstinnan Irina av Kiev, och senare som ortodoxt helgon under namnet Anna av Novgorod och Sankta Anna.
Ingegerd giftes år 1019 med Storfursten Jaroslav Vladimirovitj av Novgorod, senare känd som Jaroslav den vise av Kiev.
Före giftet med Jaroslav var Ingegerd, enligt Snorre Sturlasson, bortlovad till Olav Haraldsson i Norge. Han gifte sig senare med Ingegerds halvsyster Astrid.
Ingegerd döptes vid Husaby källa i Kinnekulle, Västergötland. Hon döptes tillsammans med sin far, enligt tradition av Sankt Sigfrid.
Ingegerd lät något eller några år före sin död viga sig till nunna enligt den strängaste ordningen och fick då namnet Anna.
Ingegerd antog i Ryssland namnet Irina antagligen för att det är ett namn som redan var känt bland ryskspråkiga. Genom sina fyra döttrar blev Ingegerd anmoder till flera kungaätter i Europa.

Anna av Kiev, gift med Henrik I av Frankrike
Vsevolod I av Kiev
Svjatoslav II av Kiev
Ellisif (Elisabet av Kiev), gift med Harald Hårdråde av Norge
Izjaslav I av Kiev (1024–1078, stupade), storfurste av Kiev
Vladimir I av Kiev
Igor av Vladimir
Vjatjeslav av Smolensk
Anastasia av Kiev, gift med Andreas I av Ungern

Heliga Anna av Novgorod (Ingegerd Olofsdotter) firas idag som helgon i ortodoxa kyrkan. Det finns en serbisk-ortodox församling i östra Sverige som är vigd åt henne, Heliga Annas ortodoxa församling, verksam i Eskilstuna, Finspång, Leksand, Linköping, Motala, Norrköping, Stockholm, Uppsala och Örebro. En del av hennes reliker donerades år 2009 till församlingen av ortodoxa kyrkan i Ryssland, och hon vördas av ortodoxa kristna som Sveriges skyddshelgon.

Helgon

Njut av en hymn till Guds Moder skriven av den helige Nektarios av Aegina. Agni Parthene:

AGIOS NIKOLAOS Rättvik Sweden

https://agiosnikolaosrattvik.wordpress.com/nyheter/

lurke77

Fader Eusebios Vittis

I början av 1960-talet bestod den Ortodoxa Kyrkan i Sverige av i stort sett två grupper-ryssar med sitt centrum i Kristi Förklarings kyrka och ester med flera församlingar, däribland hl. Nikolai församling i Stockholm. Men 1960-talets mitt bringade något nytt-mängder av ortodoxa greker ( och serber ) kom att flytta till vårt land genom arbetskraftsinvandring och började snart också organisera sitt kyrkliga liv. I hl. Nikolai kyrka lade särskilt märke till en ung grekisk teolog, Stergios Vittis, som med djup fromhet och stor hämgivenhet ägnade ett omfattande och intesivt arbete åt att bygga upp kyrkolivet bland de nykomna grekerna. Det förvånade inte att han snart blev munk-och prästvigd med namnet Eusebios, och han inledde därmed en lång livsgärning som själavårdare, biktfaderohc andlig vägledare, inte enbart för greker och inte enbart i Sverige.

foto härifrån

I flera år verkade han som församlingspräst bland sina landsmän, främst i Västsverige. Efter en konflikt med en otacksam och oförstående stiftsledning drog han sig tillbaka till trakten av Rattvik i Dalarna och försörjde han sig som vaktmästare på S:t Davidsgården. Här i Dalaskogarna inköpte han ett litet hus och inredde en eremitboning med ett vackert kapell för sina gudstjänster, här tog han emot en ständig ström besökare som sökte hans andliga råd, och när bedrev han också en omfattande själavårdsverksamhet per korrespodens med med troende av många nationaliteter och från flera länder. År 1980 anmodades han av sin andlige fader att flytta till Grekland, först till det Heliga Berget och senare till Sidirokastro i norra Grekland , men den omfattande själavårdsverksamheten fortsatte på den nya boningsorten och han släppte aldrig kontakten med Sverige. För många troende blev han en verklig helig åldring-”geron” eller ” starets ” en andlig fader som ständig tog vård om sina andliga barn.

Han blev också känd genom ett omfattande författarskap, bl. a. en bok om ” Fader vår ” som han själv översatte till svenska liksom det förnämliga förordet till ¨Ökenfädernas tänkespråk¨ på Artos förlag. Han medarbetade i flera år i denna tidning med en grekisk spalt under rubriken ”Ett brev till dig”, till dess att kyrkoledningen i Sverige satte stopp även för detta. Många är de ortodoxa i Sverige som fortfarande upplever sig som f. Eusebios andliga barn och som fortfarande bevarar och förvaltar hans eremitboning i skogen utanför Rättvik som ett andlig hem och en vallfartsort.

Αιωνία η μνήμη – Evig åminnelse!

Den 4 november 2009 lämnade oss den oförglömlige, vördade och mycket älskade f. Eusevios (Vittis). Han lämnade det jordiska för att komma till hjärtans brudgum som han älskade och tjänade under alla sina år.

Han som stödde hundratals själar i Grekland och andra europeiska länder. Det var människor från olika länder som sökte upp honom för att få råd för både personliga och andra frågor. Han som ägnade många timmar i biktrummet för att lysna med stort tålamod människornas, som Gud anförtrodde honom, problem ochbekymmer. Han som under nattens stillhet sände varma förböner till Herren för att människor skall få råd och lösning för sina problem. Han som tog emot massor av brev och trots brist på tid försökte han ge råd antigen per telefon eller per brev. Han som upplevde varje människans problem som sitt eget och som bekymrade sig för problemets lösning. Han som inte var främande förde stora sociala,kyrkliga och även världsproblem. Hans känsliga hjärta och stora kärlek till Guds skapelse omfamnade alla. Den sträckte sig från Greklandtill nordpolen och från nordpolen till afrikanska kontinenten. Han som med sina unika predikningar och teologiska böcker och skrifter rörde varje kristen själ. Men det som ingen glömmer är hans exceptionella liv som han överlämnade till oss som ett stort arv. Hans liv visar oss vägen och sättet om man vill tillfredsställa Gud och bli frälst. Må f. Eusevios bli vägvisare för varje kristen. Detta kommer att vara den vackraste åminnelsegudstjänst för hans heliga själens vilja.

Vördade och älskade Geronta, tomrummet du lämnade bakom dig är stort. Vi saknar dig. Ditt heliga minne kommer alltid att leva djupt i våra hjärtan med starka färger. Må vi alltid ha din heliga välsignelse. A m e n!

Christina Danielidou, Stockholm.

Εικόνα

Eusebios Vittis

Av Torsten Kälvemark

Prästmunken Eusebios Vittis, Sidirokastron, Grekland, har avlidit i en ålder av 82 år. I mitten av 1960 -talet lärde jag i Uppsala känna den grekiske teologen Stergios Vittis. Han hade lämnat sitt hemland för att arbeta med Abbe Pierres lumpsamlare i Parisoch com via Emmausrörelsen till Lund innan han hamnade i Uppsala. Här sklulle han läsa teologi, men arbetskraftsinvandringen till Sverigei slutet på 1960-talet aktualiserade behovet av gudtjänster och själavård för de nyanlända grekerna. Redan som lekman ledde en av de första grekiska gudstjänsterna i smålänska Algutsboda-en svensk utvandrarsocken som då hade blivit invandrarbygd.

Han vigdes senare till munk och ortodox präst, och blev då känd under det nya mamnet fader Eusebios. Hans prästtjänst tog honom över hela landet, men den avbröts när en konflikt uppstod med den dåvarande stiftslsedningen. Fader Eusebios drog sig tillbaka till Dalarna där han arbetade som något slags vaktmästare på stiftelsen Berget i Rättvik. Han köpte ett gammalt hus inne i skogarna nära Rättvik och det blev hans isichastirion, en stillhetens boning med kapel och bibliotek. Från detta hus gick han dagligen en lång väg fram och tillbaka till sitt arbete.

Genom ett omfatande författarskap blev fader Eusebios känd i Grekland och hundratals brev i själavårdsärenden skickades till munken i Dalaskogarna. Han uppmanades 1980 att återvända till sitt gamla hemland, och bosatte sig i Sidirokastro i norra Grekland. Där tog han emot en aldrig sinande ström av besökande som ville ha hans råd. Han blev något av det som den grekiska kyrkan kallar för geron, och den ryska för starets, en erfaren och karismatisk andlig vägledare.

Fader Eusebios släpte aldrig kontakterna med Sverige. För både greker och svenskar här i landet var han en viktig gestalt som personifierade något av det bästa i den ortodoxa kristna traditionen. Vänlighet och godhet strålade bokstavligen ut från honom. Och hans hus med kapellet utanför Rättvik står kvar i den svenska skogsnatur som han älskade.

Torsten Kälvemark

IMGA0039

Följande brev är skrivet den 10 januari 2010 av Margareta Lindborg och Per Mases, S:t Davidsgården i Rättvik

EUSEBIUS VITTIS (PASCAL)

Under tiden 1968-1980 bodde Eusebios Vittis (under täcknamnet Pascal) på St:Davidsgården i Rättvik. Han hade flytt från juntans Grekland, kom till Göteborg och hamnade sedan i Rättvik, där han arbetade som vaktmästare. Han bodde i ett litet rum intill pannrummet, som han inredde som en klostercell. I den lilla cellen översatte han sin bok ”Fader Vår” från grekiska till svenska . Hans arbetstid var mellan kl. 06.00-12.00. Han deltog inte i husets tideböner, utan sjöng i stället den grekisk ortodoxa vespern, så alla som ville kunde höra den.

Sin fritid använde han på olika sätt. Bl.a. var han på Stiftsgården och gick omkring som en hustomte och hjälpte till. Han gjorde mycket sådant, som ingen annan hann göra. Han var väldig duktig med att snickra och gjorde på eget patent mjölklådor till köket, som blev till mycket hjälp.

Pascall tillägnade sig Draggådalen i Backaskogen. Det var ett gammalt hus , som han gjorde i ordning med rum och kök och inrede där ett mycket vackert kapell med ikonostas. Han snickrade bokhyllor, och gjorde många små uppfinningar som underlättade arbetet. Han målade också ikoner.

I skogen skapade Pascall sitt hem. Där var han lycklig. Dock fortsate han sitt arbete på S: t Davidsgården. Hans dag såg ut på följande sätt: Tidigt steg han opp och hade sin egen matutin. Därefter vandrade han 6 km, genom skogen ner till S-t Davidsgården för att uträtta sina sysslor. Han höll på till kl. 12:00, då han gick hemåt igen för att arbeta i sitt hus och ha aina böner. När han fyllde 50 år bjöd han på kalas. Vi var många där. Han hade bakat gott grekiskt brödoch goda kakor. Vi uppvaktade honom med en cykel. Den tog han dock inte emot. Han ville inte ha det bättre än de fattiga, som inte hade någon. Lite senare hade vi genom insamling fått ihop pengar till en Volkswagen , som han fick, men inte heller den tog han emot. Vid ett tillfälle kom en föreståndare för diakonicentrum i Uppsala och frågade. Vet Ni vem Ni har bland Er? Eusebius Vittis Pascall — en ortodox munk . Ja, men vet Ni att han har grundat 32 ortodoxa församlingar under sin tid här? Han har löst opp religiösa och politiska konflikter—skrev sedan brev (som aposteln Paulus till församlingarna -gav idéer om inspelningar av den ortodoxa liturgin, hur man enkelt kunde arrangera med ikoner etc för den heliga liturgin.)

Pascal besökte oss nästan regelbundet, efter att han flyttat från Rättvik. Hans andlige fader hade beslutat om, astt han skulle tiil Athos som eremit och det var för honom självklart att lyda. Han visadse dock hur svårt det var att följa beslutet. Han sa: Ser ni ett hjärta i skogen mellan S:t Davidsgården och Dragådallen som blöder, så är det mitt. Allt eftersom åren gick märkte vi, att han hade väldigt svåra smärtor i ryggen och att hans krafter antog. När han sista gången lämnade oss, anade vi inte, att vi aldrig skulle få se honom mer. Med stor tacksamhet i våra hjärtan minns vi Pascal som en mycket god vän och arbetskamrat. Vi som fick förmånen att lära känna honom kommer aldrig att glömma honom.

MARGARETA LINDBORG OCH PER MASES, S:T DAVIDSGÅRDEN RÄTTVIK

Följande brev som vi hittade på internet, är skrivet av en svensk theologi student.

DEN HELIGE NIKOLAUS ISICHASTIRION.

Vi hade hört talas om att det någonstans på Rättviksskogen skulle finas ett hus som en grekisk munk hade gjort till ett grekiskt-ortodoxt kapell och att det nu stod öde. Efter en del efterforskningar fick vi reda på att nyckeln till huset fanns att låna på Berget i Rättvik. Där fick vi också reda på en del om den mystiske munken, Eusebios Vittis. Han hade arbetat några år i den ekumeniska kommuniteten på Berget, och efter en tid köpt det gamla huset i skogen för en symbolisk summa. Där skapade han sig sin eremitboning och drog sig tillbaks för att skriva och be, samtidigt som han arbetade med att bygga ett kappell på övervåningen. I oktober 1980 kallades han hem till Grekland av sin andlige fader. En gång sedan dess har han besökt Sverige och sitt älskade hus. Till medarbetarna på Berget sade han då; så är det mitt. Denna fantastiska historia gjorde oss än mer intresserade. ” Om ni någon gång ser ett hjärta som blöder i skogen, så är det mitt.”

Då vi tog emot nyckeln fick vi en tmycket svävande vägbeskrivning. Åk mot Östbjörka en bit och när vägen svänger vänster ligger det ner till höger i skogen någonstans. Hur långt ner i skogen ungefär, frågade jag. 100 m eller kanske en kilometer eller så, fast det är nog inte plogat. Vi gav oss i väg och det vara många vänstersvängar och mycket skog till höger, men vi kände ändå på oss när vi var framme. När vi hade pulsat i snön en kilometer eller så, längs en smal skogsväg mitt ute i ingenstans, började vi misströsta. Då såg vi en liten träskylt på grekiska, i den stora dalaskogen och förstod att vi var på rätt väg. 021 Skylten är skriven av f. Eusebios. Det står välkomna!

Efter ytterligare några hundra meter skymtade vi ett eternitklätt hus, som minst av allt såg ut som ett grekiskt-ortodoxt kapell. Nyckeln passade och vi steg in i en munks liv. På bottenvåningen fanns kök, vardagsrum och ett bibliotek med en stor mängd böcker, krucifix och ikoner till försäljng. En av böckerna var den Eusebios hade suttit där och skrivit; Herre lär oss bedja, utgiven på Åsaks förlag. (Den är svår att få tag på eftersom den är slut på förlaget, enligt syster Ingrid som förestår Boklådan på Berget.) På övervåningen låg själva kapellet. Obeskrivligt vacker med guld och ikoner, grekiskt-ortodoxt så det förslog, och en stor stillhet. På väggen i sakristian hängde prästmunkens mässkrud i en uppfodrande väntan. Vi kände alla en djup vördnad inför denna helgedom, den yttre anspråkslösheten och det inre överdådet. Det kändes verkligen som en helig plats vi fått förmånen att besöka.

S:t Nikolai Ortodoxa Brödraskap:

Det är en ideell förening som bildades i mars 1981. Brödraskapet består idag av 180 familjer, främst då greker.Av dessa bor 80% i Stockholm, där brödraskapet har sitt centrum och huvuddelen av sina aktiviteter.

Initiativet togs av några kristna inom den grekisk-ortodoxa församlingen i Stockholm. Det hade sin grund i en önskan om att leva djupare och mera intesivt i kyrkans mysterium som enligt deras tradition är en gemenskap i Kristi kärlek. Man vill göra ett medvetet försök att vara inom kyrkan och mer koncentrerat sträva efter att leva ett liv i tystnad,bön,kontemplation och andliga studier.Som ett led i förverkligandet av detta förvärvades detta stilhetens hus-Den helige Nikolaus Isichastirion. Redan under munken Eusebios tid hade huset fungerat som något av ett själavårdscentrum för många kristna och en stilla mötesplats mellan människor och Gud. Föreningens förhoppning är at denna verksamhet skall kunna återupptas men har också som målsättning att huset skall fungera som andlig samlingspunkt för alla ortodoxa kristna i Skandinavien, oberoende av språk, nationalitet eller kyrkotillhörighet. Man vill att huset skall fungera som en gemensam böneplats och en stilla oas för jäktade nutidsmänniskor. Under tiden används huset till gudstjänster, retreater och andliga sammankomster mer sporadisk.

Den som blir intresserad kan kontakta: E-mail: agiosnikolaos.rattvik@gmail

S:t Nikolai Ortodoxa Brödraskap:
Postadress: S:t Nikolai Ortodoxa Brödraskap,
BOX 3197 S-103 63 Stockholm – SWEDEN

Tro och liv

http://ortodoxakyrkan.org/category/tro-och-liv/

OCA:s vuxenkatekes, fader Thomas Hopkos The Orthodox Church, finns online här.

Vol. 1. Doctrine

Vol. 2. Worship

Vol. 3. Bible and Church History

Vol. 4. Spirituality

Litteratur på svenska om ortodox tro

Finska grundskolans läroböcker för ortodox kristendomsundervisning:

Ortodox religionsbok. Sofias liv. Lärobok för årskurs 1 och 2.
Ortodox religionsbok. Ett liv i kyrkan. Lärobok för årskurs 3 och 4.